Varför är det så svårt att erkänna när man haft fel – även när det är helt uppenbart? I Ruben Östlunds De ofrivilliga finns det en helt fantastisk replik som sätter fingret på just det fenomenet.
Busschauffören har myndigt förklarat att han vägrar köra vidare innan den som haft sönder gardinstången på busstoaletten träder fram (se klipp från scenen i trailern ovan). Timmarna går och när en av passagerarna erbjuder sig att ersätta skadan bara chauffören kör vidare säger han blankt nej. Det handlar inte om pengarna, säger chauffören, och lyckas sedan i en mening kommunicera ångesten över att veta att man har fel, att veta att det är uppenbart för alla och ändå inte kunna ändra sig:
– Nu är det ju så att jag har satt mig i en lite speciell situation här…
Svårigheten att erkänna fel är såklart något som socialpsykologer studerat, bland annat Carol Tavris och Elliot Aronson författare till boken Mistakes Were Made (But Not By Me): Why we justify foolish beliefs, bad decisions, and hurtful acts. En av de psykologiska mekanismerna som de tar upp är kognitiv dissonans, den mentala konflikt som uppstår till exempel när man gör något korkat och irrationellt som krockar med självbilden att man är både smart och vettig. För att lösa obehaget som den kognitiva dissonansen medför är det enklast att omvärdera beteendet – det kanske egentligen inte var jag som gjorde fel, utan omständigheterna som ställde till det. Ett annat sätt att minska kognitiv dissonans är att inte ta in ny information som krockar med till exempel självbilden eller en åsikt man har.
Ett exempel med kognitiv dissonans hos busschauffören ovan skulle kunna vara:
• Busschauffören har uppfattningen att det är rätt att sätta ner foten när någon förstör saker på hans buss – även om det bara handlar om en gardinstång.
• Han är säker på att om han bara vägrar köra vidare kommer den skyldige träda fram.
• Problemet är att den skyldige, skådespelerskan Maria Lundquist (i rollen som sig själv) vägrar erkänna.
• Nu börjar det uppstå kognitiv dissonans hos chauffören – hans uppfattning att han både gör rätt och gör något som kommer att lösa situationen krockar med verkligheten. Utifrån är det lätt att se att hans uppfattning om att man måste sätta ner foten inte är så rationell när det leder till att hela bussen blir försenad, men det är information chauffören har ett motstånd mot att ta in – eftersom den går tvärtemot hans övertygelse.
• När han väl inser att han satt sig i “en lite speciell situation”, har det gått för lång tid för att han ska kunna backa…
Hur scenen slutar ska jag inte avslöja, men gå och se filmen vetja! Den är värd alla lovord den fått! (Och rätta mig förresten gärna om jag minns repliken fel…)
Elliot och Aronson snackar om kognitiv dissonans när George W. Bush och hans hökar fattade beslutet att attackerar Irak, och massa annat spännande i intervjun här!
Nu är det jullov i nio dagar, hurra!