Psykologifabriken korsbefruktar psykologi med andra områden och här på Valbloggen blir det extra tydligt då vi blandar ekonomi och psykologi. En utmaning är alltid att tillämpa kunskaperna på ett meningsfullt sätt. Många av våra kunder vill veta hur beteendeekonomiska kunskaper kan användas i deras verksamhet.

Några som arbetat med just detta, att tillämpa kunskaper från beteendeekonomi och andra fält inom psykologin, är Final Mile. De kallar sig för världens första beteendearkitekter. Beteendeekonomi blandas med god design för att mana fram nya beteenden. De blev kända utanför Indien efter att de hjälpte till att minska dödsfallen vid stationernas tågövergångar. Jag blev så inspirerad att jag skrev ett inlägg här på Valbloggen. Efter det fick jag kontakt med en av Final Miles grundare, Ram Prashad, och vi tog en pratstund över Skype.

Den ena satt i svensk vinterkyla och den andra i ett hett och dammigt Mumbai. Ni ska få ta del av vårt samtal och lära mer mer om hur beteendeekonomi kan användas, och vilka fantastiska möjligheter det ger.

Ni kallar er för ”beteendearkitekter”, beskriv hur detta växte fram.

Det har växt steg för steg. Själv började jag 1997 och märkte det växande fältet beteendeekonomi. Jag märkte hur många av våra föreställningar kring val och beslutsfattande, både i vardagen och vid mer extrema tillfällen, inte stämde. Det var något som fattades och beteendeekonomin täckte många av luckorna. När sedan Kahneman fick Nobelpriset 2002 tog det mer fart. Final Mile startade 2008 och då hade vi byggt ett nätverkt, förberett och prövat vårt sätt att arbeta i mindre skala.

Vad vi märkte var att beteendeekonomi visserligen visar på problemen, exempelvis hur referensnivå och förlustaversion påverkar människors val. Vi ville även se tillämpningar av detta och med tiden vävde vi in fler psykologiska aspekter, som perception och emotioner.

Psykologifabriken och Final Mile har gemensamt att vi strävar efter en slags mångfald. Vi samarbetar exempelvis med reklambyrån Rodolfo. Hur arbetar ni på Final Mile tillsammans med andra?

Vi har växt snabbt under de år vi arbetat och hela tiden haft strävan efter en mångfald och diversitet inom Final Mile. De personer vi rekryterar har kunskap, men inte nödvändigtvis utbildning, inom ekonomi och psykologi eller design och arkitektur. De olika kompetenserna får näring av varandra när vi arbetar i våra team. Att ha designers har hjälpt oss mycket, eftersom designprocessen är ett av våra mer framgångsrika sätt att arbeta på. Att konkretisera problemet, göra gedigen research, att experimentera med olika lösningar i verkligheten och se vad som fungerar. Sedan gå tillbaka för att anpassa och förfina lösningarna ännu mer.

Jag har själv inspirerats av en många designbyråer, exempelvis IDEO, som arbetar med olika kompetensområden. I Psykologifabriken gillar vi att genomföra små experiment. Beteendeekonomi ger ju ett sätt att förstå kundernas val på nya sätt, sedan måste man pröva sig fram för att se vad som verkligen fungerar.

Precis. Många gånger fastnar man i en förklaring utan att pröva den i verkligheten. Det handlar om att experimentera i verkliga situationer, inte i ett vetenskapligt labb eller genom en fokusgrupp. Bara genom att undersöka verkligheten kan vi förstå verkligheten.

Där tycker jag att beteendeekonomi bidrar till något slags paradigmskifte. De främsta på fältet genomför sina experiment i verkliga situationer och förklarar det på sätt som människor förstår. Det har vi på Final Mile tagit lärdom av. Vi vill undvika mycket av det vetenskapliga språk som kunderna inte förstår. I stället ger vi förslag på experiment som kan ge förändring. Sedan genomför vi dem. Vi tar aldrig ut arvode om experimenten inte genomförs eller om de inte leder till förändring.

Final Mile gör både kommersiella uppdrag och uppdrag av ren välgörenhet. Det mest kända är tågstationen i Wadala, där ni bland annat förändrade varningsskyltarna vilket förändrade människors beteenden. Det har räddat många liv på tågstationer i Indien. Hur gick det till?

Ca 20 % av våra projekt är välgörenhet. Det är stimulerande, men vi måste samtidigt få en balans då vi inte kan jobba gratis för mycket. Vid Wadala-stationen fick vi frågan av India Railway besökare på tågstationerna inte tycktes bry sig om de varningssignaler och skyltar som fanns. Vi genomförde research och gav förslag på förändringar, exempelvis skyltar som appellerar mer till system 1, samt signaler som är mer anpassade efter människors perceptuella förutsättningar. På så sätt tar människor budskapet ”gå ej på spåret” till sig på ett djupare plan som också påverkar deras beteenden. Alla människor vet att det kan komma tåg på en tågstation, men det är inte alla som beter sig därefter. Det ville vi förändra och jag är stolt över att vi lyckades.

Nu arbetar vi tillsammans med sjukvården för att få fler att vaccinera sig mot tuberkulos. Det har funnits vaccin i många år, men människor har inte utnyttjat det tillräckligt. Vi ska genomföra en del experiment och jag är verkligt hoppfull.

Vill du veta mer om hur du kan göra små förändringar och stora förbättringar? Kontakta Beslutsbyrån.