Brittiska författaren Zadie Smith har fått mycket uppmärksamhet för sitt frontalangrepp på Facebook i The New York Review of Books – och häromdagen publicerades det även på svenska i DN Kultur.

Jag tänkte sälla mig till skaran som diskuterar den här artikeln med en kommentar:

Zadie Smith, du må ha rätt i att det finns problem med Facebook – men varför, varför, varför har du så svårt att se att det också finns positiva aspekter av ett hopkopplat samhälle? Aspekter som inte “krymper” och “deformerar” oss och våra relationer, utan till och med möjliggör de riktiga mötena, och verkliga konversationerna som du är så förtjust i.

Veckan innan jag reste till Japan var jag i Linköping och föreläste, och eftersom jag skulle vidare till Skövde dagen efter för en ny föreläsning behövde jag någonstans att bo. Jag gjorde som jag brukar när jag behöver hjälp med något – jag frågade Facebook!

Ganska oväntat fick jag svar från en person jag aldrig träffat i verkligheten, Karin Malmquist, en lärare på en skola i Linköping där Oskar varit och föreläst och som jag mejlat och Facebookat lite med kring Psykologifabriken. Hon sade att hon och hennes sambo hade ett extra rum i radhuset där de bor i, och att jag kunde bo hos dom. Jag sade såklart ja!

Efter föreläsningen blev jag upphämtad av Karin, vi käkade en god middag och spånade på samarbeten kring mindfulnessutbildningar utifrån några riktigt spännande idéer hon hade. Att jag dessutom fick leva lite radhusliv i Linköping, vilket jag aldrig gjort tidigare, var såklart extra plus i min bok!

Jag tycker Facebook är helt fantastiskt för sånt här, genom att använda en statusrad riktad till hela nätverket undviker man det sociala trycket som uppstår om man skulle fråga någon direkt. Några andra exempel på saker jag fått tag på genom att fråga på Facebook: ett superfint boende i en konstnärsvåning i Gamla stan, en uppstoppad uggla till en fotografering, ett snabbt cykellån som möjliggjorde en ljuvlig badtur till Nackareservatet, en Freud-action-figure och en isärtagbar människoöverkropp i plast till en videoinspelning.

Min vän Eric är väldigt bra på att berätta historiska anekdoter och – tja – ge lite perspektiv på tillvaron. Han brukar ofta berätta om farhågorna som dök upp när det skrivna språket uppfanns – “Det kommer ta död på vår berättartradition! Vi kommer inte längre behöva memorera långa berättelser i huvudet!”. Och visst blev det till viss del så. Men det möjliggjorde en helt ny berättartradition. Och en del annat. Kommunikation över internet till exempel. Hehe.