Jag promenerar jämt. Helst går jag flera timmar varje dag. Strosar, studsar eller småspringer runt Djurgården eller till Universitetet. På nätterna när jag svänger in på Gyllenstiernsgatan där jag bor, sjunger fåglarna så högt att de nästan tränger igenom Ian Curtis eller Stephin Merritts röst i lurarna. Och jag går alltid med iPoden. Förut, innan jag blev innerstadsbo, var jag tvungen att åka överallt med den för humöret utmanande kollektivtrafiken. Då som nu var iPoden min flykt och min snuttefilt. Med musiken så förnimmer jag verkligheten genom det skimmer som jag valt. Jag är beroende av det, den tillflykten och kontrollen.
Jag läser det sista på introduktionskursen i Psykodynamisk psykoterapi. Idag trillade jag in på ett av de vackraste begreppen som jag läst om i psykologi, nämligen mellanområdet.
Mellanområdet är ett psykodynamiskt begrepp, som anknytningsteoretikern Donald Winnicott beskrivit i sina texter. När ett barn får den omvårdnad det behöver under sina första månader lever det i illusionen att modern eller barnet själv kan tillfredställa alla dess önskningar och behov. Ju äldre barnet blir, desto mer uppenbart blir det att livet inte är så: utan fullt av besvikelser och motgångar. Barnet måste anpassa sig till verkligheten. Winnicott menar att barnet då skapar sig ett mellanområde mellan fantasi och verklighet. När barnet möter en besvikelse kan det använda sig av mellanområdet för att skapa och omskapa sin värld.
När jag haft en hemsk utekväll, en tung arbetsdag eller mött någon motgång i skolan så använder jag mig av iPoden för att neutralisera känslorna eller sätta igång något nytt. Jag snurrar med fingret på displayen och väljer mellan låtarna. Jag har ett 100-tals snuttefiltslåtar som jag vet innebär tröst. Eller tvärtom förresten, när jag blivit euforisk över någon ny person eller haft ett kreativt möte med John och de andra på Fabriken så finns det också låtar som jag alltid lyssnar på.
Låttitlarna har liksom suddats ut i huvudet, på skärmen läser jag istället de känslor som låtarna väcker i mig. Nochalans, skitsamma, hoppfullhet, förälskelse, melkoli, ilska, sömnighet, besvikelse, ren och skär eufori. Jag trycker på play och svävar bort.
Winnicott forsätter: När barnet möter motgångar skaffar det sig ofta ett övergångsobjekt i form av en trasa, en nalle eller en docka som blir barnets käraste ägodel. Barnet kan göra vad det vill med detta objekt. I mellanområdet med övergångsobjektet finns en möjlighet för barnet att omskapa sin värld utan att tappa kntakt med verkligheten. I mellanområdet kan barnet överskrida både den inre världens och den yttre världens begränsningar, för vila och lek.
I vuxenlivet är detta förmågan att dra sig tillbaka. Att vara i mellanområdet är att ha tillgång till både den inre och yttre världens villkor och begränsningar. Winnicott menar att dessa sysselsättningar kan vara skapande av konst, musik. litteratur och förstås psykoterapi. En allvarsam lek menar Bosse Sigrell, i sin bok Psykoanalytisk Orienterad Psykoterapi.
Det känns som om iPoden är ett expresståg in till mellanrummet. I samma stund som låten snurrar igång förändras det jag ser och tar in. Låtar som är betingade dammar av minnen och väcker affekter, sådana som är önskvärda men även ovälkomna.
